Jag hörde hur dörren slogs upp av någon, det lät som om någon grät. Jag sprang nerför trappen och där satt mamma & mormor. Dom satt vid köksbordet. Mormor höll om mamma som grät med armarna i ansiktet. Jag bara stog där och kollade på dom. Varför gör mamma så? Är det nåt som jag har gjort? Och vart är pappa? Han skulle inte jobba idag. Mina frågor vimlade i huvudet på mig. Jag smög fram till mamma och frågae vad som hade hänt. Mormor kom fram till mig och tog mig i min handoch gick ut från köket till dörren. Jag kollade bak på mamma medans mormor tog på mig min jacka & mina skor. Mina ögon fylldes av tårar när mormor kom fram till mig, bärde upp mig, gick ut genom dörren och stängde den. 

''Mormor, vad gör du? Och vart är pappa, och varför gråter mamma?'' frågade jag.

''Gumman, jag vet lika lite som du'' svarade mormor, men jag hörde tydligt att hon ljög.

 

Jag satt i soffan med en varm kopp med chocklad. Jag var ganska förvirrad, jag är ju aldrig hos mormor & morfar.

''April, hur gammal är du nu igen?'' frågade morfar som satte sig i soffan och knäppte på tvn på låg volym. 

''Elva år'' svarade jag och blåste lite på chockladen. Han nickade och log lite. 

Jag kollade ut genom fönstret. Det var så konstigt, en konstig känsla inom mig. Det jag oroar mig mest för är mamma och pappa. Speciellt pappa, vart är han? Han jobbar aldrig på Söndagar och igår kväll sa han att vi skulle göra nåt roligt tillsammans idag. 

 

Jag vaknade i soffan hos mormor och morfar, det regnade fortfarande och jag hörde vedspisen som smattrade. Filten som jag hade sovit med var alldeles genomsvettig och jag drog igenom mitt svettiga hår. Jag kom genast att tänka på et som hände igår, frågorna var fortfarande obesvarade. Jag låg på sifan och bara kollade ut genom fönstret sen blundade jag för jag kände mig yr och hungrig. Efter en stund, när jag hade vaknat till lite, så hörde jag röster. Antagligen har jag hört dom hela tiden, fast jag inte tänkte på det. Jag hörde att det var mamma. Jag sprang upp och sprang till mamma.

''Vad har hänt mamma?'' frågade jag och kollade henne i ögonen. Hon började le.

''Förlåt att jag skrämde dig. Jag var bara så trött på mitt jobb. Det är lite jobbigt där nu.'' svarade hon och lyfte ner mig. Jag stod kvar.

''Har du fått sluta ditt jobb?'' undrade jag som inte förstod så mycket.

''Nej, men ibland när man har jobbat på ett jobb länge så kan man bli trött på det'' svarade hon.

Jag nickade tveksamt och sprang tillbaka till soffan. Var det verligen sant? Eller ljög hon?

 

När vi väl var mamma så gick jag upp på mitt rum för jag orkade inte vara nere hos mamma och mormor. Dom pratar bara om massa saker som jag inte förstår. Så jag gick upp och började gosa ner mig med mina gosedjur. Min häst, min kanin och min apa. 

Efter en stunds vilande kom jag på att jag skulle fråga mamma om skolan, så jag sprang ner.

''Mamma! mamma!'' ropade jag men hon verkade inte höra. Så jag sprang ner ändå. När jag nästan kom runt vägghörnet så hörde jag ordet ''Tyler'' min pappas namn. Jag gömde mig bakom väggen och kikade lite, jag hörde lite grann. Jag spärrade upp ögonen, mitt hjärta slog så snabbt som det aldrig har gjort, tiden stog still. Orden i mitt huvud som mamma sa ville inte tränga sig in i hjärnan ''När ska jag berätta för henne att Tyler är död?'' Jag blev yr, svimmade och slog i huvudet hårt och allt blev svart.